Om hur allt startade

Eftersom hela historien om Hjärtekatten börjar med Susanne är det bara rättvist att det är hon som får börja berätta den.

Historien om Hjärtekatten började för ganska precis två år sedan. I mars 2009 då jag var höggravid. Jag väntade oroligt på att mitt lilla pyre skulle komma ut och oroade mig samtidigt för allt från Downs syndrom till att dö under förlossningen. Att bebisen skulle ha fel på hjärtat var inget jag funderat över, alls.

Den 19 mars 2009 föddes så lilla Anton på Östra Sjukhuset i Göteborg. En underbar bebis som kom till världen efter en jobbig och svår förlossning. Tiden på BB förflöt sådär som den ska, och efter tre dagar var det dags att åka hem trodde vi. Så blev det inte. Under den sedvanliga läkarundersökningen märkte vi ur läkaren förändrades och blev spänd. Sedan gick det snabbt. Läkaren rusade ut ur rummet och bad oss följa med. Upp till Neonatalen för provtagning, sedan in med honom i ett rum där han lades i en kuvös. Vi visades ut och fick prata med en hjärtläkare som förklarade att vår bebis var sjuk. Väldigt sjuk. På den raka frågan om han skulle överleva fick vi ett ”Jag vet inte”. Där rämnade vår värld, och det har tagit tid att ta sig upp igen.



När vi sedan kom in i rummet igen var vår bebis full av sladdar. Han hade fått ett livsuppehållande dropp och skulle rullas iväg genom kulvertarna till det närliggande Drottning Silvias barn- och ungdomsjukhus, avdelning 323. Veckor av undersökningar och operationer följde. Framgångar och bakslag. Den första operationen gick bra men tyvärr blev vårt barn bara sämre. Sämre syresättning och oroande låga värden. Maskinerna larmade mest hela tiden. Han var alldeles blå i ansiktet och det fick bli en akut operation med en helt ny teknik. Som tur var gick den bra och Anton blev snabbt bättre.

Att första gången man får ta med sin bebis ut ur rummet med bara portabel monitor uppkopplad kan vara så känslosam kan man inte tro förrän man upplever det själv. För att inte tala om den där vårdagen då vi fick ta en kort promenad utomhus med vårt barn. Eller den första permissionen då vi fick ta med vårt barn hem ett par timmar. Det var helt otroligt efter alla dessa timmar bredvid en kuvös med en bebis full av sladdar mest överallt.

En månad gammal och 100g över sin födelsevikt fick Anton komma hem. Hem till en mamma och pappa som inte visste hur de skulle bete sig nu när de inte längre kunde titta på en monitor för att se syresättningen och alla andra viktiga data. En mamma som var livrädd för att han skulle bli sämre och länge oroade sig för allt. En mamma som ända sedan dess letat efter ett sätt att tacka personalen på 323:an och samtidigt ge lite hopp och tröst åt andra hjärtebarnsfamiljer.

Så, i februari 2011, under Hjärtebarnsauktionerna som Abbes pappa på Heja Abbe höll, såg jag Hjärtekatten Abbe och visste att jag ville ha en sådan till min Anton. I samma veva såg jag att min mammakompis Therese, som jag visste var superduktig på att sticka, hade skrivit på sin blogg att man kunde köpa hennes alster eller göra egna specialbeställningar. Jag såg min chans och frågade om hon ville göra en katt till mig. Det ville hon. Fast hon inte kunde virka. Sagt och gjort, en amigurumi-bok inhandlas och Therese var snart redo att göra Antons fina katt.

Som av en händelse nämnde jag att om/när jag blev rik ville jag beställa massor av katter av henne och skänka dem till 323:an. Det var då Therese kom på att vi kanske kunde lösa det på ett annat sätt.

Och här tar tar Therese över berättarpinnen.

Det där mailet om att vilja skänka virkade katter till hjärtebarnen kom till mig på kvällen precis innan jag skulle gå och lägga mig. Hela den natten sov jag oroligt och vaknade gång på gång med nya idéer om hur man skulle kunna göra verklighet av idén. Klockan fem på morgonen kunde jag inte hålla mig längre utan gick upp och skrev ett svar.

Med Susannes idéer och erfarenhet av att vara hjärtebarnsmamma - och mina handarbetskunskaper och mitt yrke inom reklambranchen var vi som gjorda för ett samarbete.

Hjärtekattsprojektet var fött. Och vi hoppas att ni tycker lika mycket om det som vi gör!

Hjärtliga hälsningar
Susanne och Therese